' vänner
Här sitter jag idag och är ledsen och besviken på ordet vän.
Jag är ledsen därför att när man inser att man faktiskt inte är så bra vänner som man tror så är det jobbigt.
Att inse att någon inte alls är den man trodde att den personen var.
Jag antar att man bara får ta personen som den är och försökte inte göra så stor grej av det helt enkelt.
Jag går inte i nian längre, jag kastar inte bara bort vänner si och så. För är det något man ska vara rädd om så är det de.
Något jag sitter och ler över är de som börjar komma tillbaka. Baby -steg.
Jag är glad att jag idag kan umgås och bli glad över deras lycka som jag en gång ogillade så mycket.
Jag är glad över att det ibland känns som förr, att 2 år inte var så längesedan trotts allt.
Men visst är det svårt att se människor förändras, speciellt när de förändras till något man inte alls känner igen och hela tiden sätter sig själva först. Fast jag försöker komma ihåg alla minnen jag haft tillsammans med personerna.
Försöker minnas varför jag just valde att kalla dem vänner.
Alla förändras, det har jag också gjort. Tack gode gud, men det är svårt.
Jag sitter bara här och är rädd, för jag är inte redo att förlora henne.
Jag är inte redo att släppa henne, för hon står mig så nära-
Jag tänker aldrig mer slänge bort en bästa vän, aldrig!
Så istället för att hålla tyst så ska man säga vad som stör en.
Det var de som jag gjorde fel sist, jag höll allt inne..
Då exploderar det en dag och jag vägrar låta det hände idag.
>För vi är trubbel&dubbel och jag älskar dig *
tack för att ni tar mig för den jag är idag och inte då.
ps: för alla er som slänger bort vänner som bananskal shame on you!
För är det något jag hatar är det folk som bytar bästa vänner varje vecka
och snackar skit bakom ryggen och inte kan stå för vad de tycker.. det är inte vänner! ds.
