corneliakarlsson

Två födelsedagar bryr jag mig inte om.

Det var 13 årsedan, ändå minns jag det som igår. Alla flytt kartonger, rummet som tömdes. Gaderoben som blev utränsad, tårarna och tomrumet som lämnades kvar. De frågade hur det kändes och jag log och svarade "det är ingen större skillnad" men platsen där du brukade sitta var tom, godnattsagorna som du brukade läsa låg på en hög. Tryggheten som en gång fanns var borta.

"Tiden läker alla sår" det är den största lögnen någon någonsin har försökt lura i mig. För det har gått tretton år och jag minns fortfarande min mammas tårar och hur förvirrad jag var. Jag minns fortfarande alla saker som försvann, framförallt min pappa som alltid skulle vara där försvann. Jag minns fortfarande barnen som var avundsjuka på att jag firade två julaftons och två födelsedagar. Jag minns fortfarande när min bästa vän sa "Jag önskar att mina föräldrar också var skilda så att jag skulle kunna få så mycket presenter som du fått" - Då var jag åtta år, de flesta åttaåringar skulle säkerligen bli glad för alla presenter som låg framför henne. För mig var det bara ett tredje år där min önskan inte gick i uppfylles.

Frågorna om Gud blev stora, hur kunde någon som anses vara så snäll, vara så ond? Han flyttade på min pappa. På sätt och vis dog min pappa dagen då han åkte sin väg. För hur skulle jag någonsin kunna reparera de sår han gett mig? Hur skulle jag någonsin kunna känna mig trygg igen? För jag brydde mig inte om mina två födelsedagar, allt jag ville ha var en familj som alla andra i min by hade. Där mamma och pappa älskade varandra, där jag slapp dras emellan. Jag ville somna i deras famn. Jag ville ligga och lyssna på sagorna om lyckliga slut, för mitt var inget lyckligt slut.

De gick vidare, började älska nya och pappa skaffade både fru och barn. Jag bar bara på hat, hat mot hon som tog min pappa ifrån mig. När min lillasyster föddes, förändrades allt. Även om det blev sämre än någonsin tidigare lärde hon mig att älska. Älska det lilla som finns kvar, av oss.
Även om min pappa dog den dagen, så lever en annan person kvar som kallar sig för min pappa.
Jag känner inte igen honom och han är ingenting som förut, min lillasyster lever livet jag alltid drömt om. Så när jag ser på henne ler jag, för hon slipper dras emellan två individer som slåss för ens kärlek.

Idag frågar ingen hur det är, hur det är att ha skilda föräldrar för det finns överallt. Idag höjer ingen på ögonbrynen. Jag önskar att de hade frågat hur det är, för då hade jag sagt precis som det var. Den som säger att det inte är någon större skillnad att växa upp med skilda föräldrar har fel! För mamma och pappa tog ifrån mig tanken på evigkärlek, eller att där finns någon där ute som jag ska gifta mig med och leva med föralltid. Det tog ifrån mig kärlek, för mig är det överskattat.

När mamma frågar hur många barn jag tror mig vilja ha i framtiden svara jag inga. Så börjar disskutionen på någonting som aldrig blivit sagt. För första gången höjer hon på ögonbrynet och säger "Det är väl klart du ska ha barn" - "Nej!" svara jag. "Så tänkte jag också när jag var ung, men sen när jag fick dig var de det bästa som hänt" - Då börjar min berättelse från nytt.

Jag vill inte ha några barn därför jag är rädd att aldrig uppnå föralltid med någon. Jag är rädd för att mitt barn ska få vara med om att se sina föräldrar separera. Rädd för att jag kommer dra i det, rädd för att mitt barn aldrig kommer känna sig trygg. Rädd för att den ska få vara med om att någon som ska finnas där föralltid ska lämna en. Jag är rädd att jag ska ge mitt barn de frågor jag själv brottades med. Mitt barn ska inte få växa upp med två födelsedagar. Så när du frågar mig om jag vill ha barn eller inte så är svaret; Jag vågar inte. För jag önskar ingen att växa upp med en förälder. Kanske hade det varit värre om de hållt ihop och bara bråkat, men de bråkade inte.

De försökte inte ens, så förlåt mig mamma och pappa men ni tog ifrån mig något så stort men ändå så litet, för allt jag har att ge er är en krönika.  "

/ Cornelia