corneliakarlsson

Jag hatar att du är den enda som får det att pirra till i min mage, jag hatar att du är den enda jag inte kan släppa. Jag hatar att det är du, du som jag inerst inne vill ha. Jag vill glömma dina ord, jag vill glömma dig. Det är alltid lika svart, varje gång du kommer inpå mitt liv får jag aldrig ut dig igen. När jag är på väg att glömma, då gör jag sånna där dumma saker att kontakta dig igen. Jag hatar att ja behöver dig, jag hatar att ja vill ha dig! Jag hatar att du inte förstår, ja hatar att du vet att ja alltid finns här. Plötsligt blev allt så komplicerat igen, jag ångrar mig men ändå inte. Helt ärligt jag tycker om dig jag skulle till och med kunna säga att ja älskar dig och jag hatar mig själv för det!



.. plötsligt blev att så komplicerat, jag vill bara gå vidare.


där stod han helt plötsligt med en ny, där stod jag ensam.

Så du är rädd för att vara den du är?
Nej, jag vill bara inte att folk ska tycka jag är dum i huvdet, jag vet inte hur du vill att folk ska se på dig. Jag vill iaf vara omtyckt och inte ses som dum i huvudet.

Nej, jag är inte rädd för att vara den jag är, jag skulle kunna ställa mig upp och säga precis vad jag tycker och tänker. Jag väljer bara att ta ett steg åt sidan. Jag har varit hon, hon som sa och gjorde precis som hon ville och kände för. Det är bara det ja vill inte va hon längre, jag vill inte ses som dum i huvudet eller något annat dåligt! Jag vet själv hur jag ser på männiksor ibland, jag vill inte att andra ska se mig så. Jag blir bara irriterad, jag vet inte varför. Kanske är det för att de som känt mig i lite mer än ett halvår redan dömmer vem jag är? De vet inte ens vart jag bor, hur jag har det eller vem jag varit innan. Har de någon rätt att dömma mig? När de inte vet ett skit? Det känns bara oretivst, att de dömmer när de vet en smula av ett helt bröd. Kanske är jag fånig, jag antar att jag är det. Jag tycker bara det är fel, fel att de ska få stätta stämplar på mig när de inte känner mig. De vet inte vem jag var, de vet knappt vem jag är ändå dömmer de. Jag antar att ja är en av dem, inte ett dugg bättre men när de kommer till en sjävl ser man saker anorlundare. Jag vill bara inte höra fler åsikter, för helt ärligt du vet ingenting.


- saknar du mig lika mycket som jag saknar dig?
- Varför kommer du alltid till mig, finns jag kvar?
- Om du gillar mig, säg det bara om inte säg det.
- Varför får du kommentera mig men inte jag dig?
- Är detta rätt?


jag har hundratals frågor till olika personer men jag vågar inte ställa en enda..  -   fan ta dig du har förstört min dag!

jag ville skriva något som betydde något för mig, men jag hittade inget.





håll om mig, jag klarar det inte.


mamma & pappa -  lova mig, lova bara mig.

Vad är din orsak?

Svaret jag hade i hjärnan skrämde mig, är jag för svag för att klara av det själv?! Kan jag inte säga nej till mina luster? Kan jag inte bara stå vid sidan om, men jag kan inte. Jag har världens dåligaste karma. Hur idiotiskt var det inte av mig att tänka så? Jag blev rädd för min tanke, jag om någon borde veta bättre än att tänka på de banorna. Just nu, just idag är jag arg på mig själv. Varför kan vi inte bara acceptera hur vi ser ut, istället jämför vi oss med andra hela tiden. Eller ska jag säga ja? men jag tror andra känner igen sig. Det finns så mycket vi skulle vilja ändra, så många liv vi skulle vilja leva. När jag satt i bilen på väg hem och såg en äldre dam som har något fel med hjärnan, som ja nu inte kan komma på vad det heter. Fick jag dåligt samvete över vad jag klagar på när jag vet att där är människor som gärna skulle vilja byta plats med mig. Vi är så jävla bekväma, att vi glömmer att se oss omkring. Jag förstår inte hur jag och andra kan vara så egoistiska?! Jag kan ligga på kvällarna och klaga över att jag väger för mycket, att jag ser ut si och så. Medans jag egentligen borde ligga och tänka på hur jag kan göra nytta i världen?! Kanske borde vi vara lite ego för att ta hand om oss själva, men vi måste börja titta oss omkring här i världen. Jag blir rädd av tanken hur samhället kommer se ut när mina barn kommer växa upp, jag såg nydligen en film med nicole kidman. Den fick mig att tänka till, vi är som djur idag. Allt vi tänker på är oss själva, vi mördar utan att blinka utan att darra med händerna. Innerst inne är vi alla mördare, innerst inne är vi alla egoister. Vissa kan dölja det bättre än andra, andra vet inte hur man döljer sina fel och brister...   andra, andra glömmer att se sig omkring!



Det är sjukt, mina tankar också!