corneliakarlsson

Jag antar att detta kommer göra ont, men det känns som att det är dags att inse att något har förändrats.

---

Det gör så fruktansvärt ont att se mig själv. Det gör så fruktansvärt ont att se hon jag blivit. Jag vet inte vad som är orsaken och jag kan inte hitta tillbaka. Jag känner mig så vilsen. Jag önskar jag kunde hitta tillbaka till hon jag en gång var men jag finns inte. Jag är rädd att hon är död, vem är jag då? Jag står inte ut med mig själv längre. Varje dag ber jag om ett mirakel, jag försöker verkligen ändra mig men det är så svårt. Jag har levt med denna människan för så länge nu att ja inte längre vet om hon ska stanna. Jag vet också att ja skriver om mig själv i tredje person. Men jag antar att jag är tre personer för tillfället. Jag läste vad folk hade skrivit om mig för två årsedan och lite mer. Hur älskad jag var då, av de flesta. Jag tittar mig omkring idag och där finns bara vissa människor kvar som verkligen tycker om mig. Jag tror bara jag kan peka ut min familj och säga att de älskar mig. Många underbara personer bryr sig men om de älskar mig, älskar mig för den jag är? Jag hoppas att de inte gör det. För jag vill inte att någon ska älska hon här. Jag måste låta sinnesjuk. Men alla påpekar att ja förändrats och jag ser det själv.  Jag var någon alla kunde komma till, jag var någon som hade fullt upp varje dag. Jag var någon folk faktiskt älskade och ville vara. Jag var någon som hade allt, som levde livet. Jag var någon som skrattade mig egenom allt. Jag var någon som klarade av att se mig själv i speglen. Jag var någon som hade killar hit och dit jag var någon, någon! Nu blir jag bara ledsen, allt har förändrats. Jag har så många sår som vägrar att läka och mitt ego blir bara större och större. Jag vill finnas där för mina vänner, för de finns där för mig. Jag mötte underbara människor förra året jag önskar bara att ja mött dem tidigare. Jag önskar de kände flickan jag en gång var. Just nu hatar jag dagen, jag hatar natten och jag hatar hon som står i speglen. 10 kg har hon lagt på sig, ett fake smile och fult smink. Vart fan hände med mig? Vem tog väck flickan jag och andra älskade?

Jag kan inte kontrollera tankar, har jag valt rätt? trivs jag? nej nej nej. Allt känns fel, det känns som om att ja måste ut jag måste därifrån. Det är bara de, jag vill bli det i framtiden men jag klarar inte ... jag klarar inte av det! Ge mig det jag en gång hade. Ge tillbaka Cornelia Karlsson som kunde skriva fina saker och inte bara deppigt skit. Ge mig flickan som skrattade med allt och alla. Ge mig flickan, flickan som inte tyckte lycka och kärlek var överskattat.


igår, igår såg jag allt så klart.
Idag tycks jag inte hitta något slut.
Idag, idag såg jag hur det verkligen är.





åh herregud ...    jag trodde det var förlorat.                        rip      :'(