' flera månader försent.
Jag borde ha skrivit denna bloggen för flera månadersedan, jag borde i alla fall ha förstått det tidigare. Jag antar att jag inte är som alla andra, för det tycks allt ta en väldans lång tid för mig att inse saker och ting. Här kommer den i alla fall, den blogg jag borde skrivit och flera månader sedan, det inlägget jag velat skriva så många gånger, det jag velat säga så länge som jag förnekat och faktiskt inte vågat ... varsegod, detta är det sista jag skriver om det och det sista jag försöker med för att sen har jag gjort allt jag kunnat.. Jag antar att där inte finns mer att säga.
Jag är en självisk idiot, jag antar att du faktiskt insåg det rätt tidigt, det var allt jag, jag och jag. Du fanns alltid där, alltid där för mig. Innan allt började, innan livet blev så komplicerat fanns du alltid där. Det började med att vi hatade varandra, vi bråkade om en vän. När hon försvann in i den jobbiga delen som skulle nå oss också, hittade vi varandra. Du var speciell, alla sa att du var för bra för mig. Nu ljög jag inte alla men min mamma sa ofta det. Att jag egentligen inte förtjänade dig. För du sa aldrig ifrån, när jag var som självisk fanns du alltid där. När jag var som taskigaste förlät du mig alltid. Du blev aldrig arg på mig, aldrig på riktigt. Du förlät mig allt och du ställde ändå alltid upp. Du tog mina jobbiga dagar, du tog mina utbrott och du tog all skit jag gjorde. Då antar jag att jag egentligen inte såg, såg hur dåligt jag faktiskt behandlade dig. Redan då var du en stor del i min vardag. Du såg det inte, men du gjorde så mitt liv gick runt, runt runt jag antar att det låtar som om jag är/var kär i dig, men nej jag är inte lesbisk (inte för jag har imot folk som är det, jag är bara inte en av dem) Det jag vill säga att du var min guide genom alla mörka tider som kom redan då. Du var den jag kunde vara mig själv med, du var den jag lossades vara full med, du var den som alltid räddade mig i olika sitationer. Du var den som alltid snackde med alla killar åt mig. Högstadiet kom och plötsligt blev allt komplicerat för mig, nya vänner, ny miljö och allt var nytt. Jag är inte bra på nytt, jag blir osäker och blir något jag inte vill vara. Festerna kom, kärleken med den och du var alltid där. Du försvarade alltid mig, försvarade mig mot allt skit folk sa om mig. Du stod upp för mig och du fanns. Jag var som vanligt blind och såg bara mig själv, men du betydde då också. Du var den enda jag kunde lita på den enda jag visste skulle stanna kvar när alla andra gick. Du förstår alla går ifrån mig, kanske förstår du inte alls vad jag menar men en dag kommer du förstå.. Folk som säger att de älskar mig, går alltid sin väg. Alltid, jag trodde aldrig du också skulle göra det men så blev det. Åttan kom, jag blev deprimerad som fan. Mitt liv hängde på en tråd och varje gång jag pratade med B nämde jag dig och berättade hur dum jag var mot dig och hur mycket du betydde för mig. Jag berättade också att jag var rädd att du skulle lämna mig, då hade jag ingen. Min första kärlek kom och du var den jag delade alla detaljer med. Du var den som åkte bort. Då var det bara han i mitt huvud, men du var inte glömd för jag pratade alltid gott om dig. Pratade alltid om dig, vad du gjorde för mig och jag berättade också vilken idiot jag var. Han visste redan vilken idiot jag var, han tog din plats. Han fick mina dåliga dagar, medans du fick mina tårar. Min andra kärlek kom fort därefter och jag var en mess! Jag kunde inte se någon annan än jag och mitt liv sög förtillfället. Du var där och tröstade mig när jag grät, du tog hand om mig när jag spydde och du hjälpte mig alltid upp varje gång jag föll. Jag såg bara mig då också, sommaren jag lärde mig att sprit bedövade känslor och fick mig att spy. Nian kom allt var bra den första tiden, du var där som vanligt och jag försökte hitta mig själv och hitta någon som älskade mig. Andra delen av nian kom och allt förvandlades till skit, du vet redan den delen då min vardag föll ihop. Du fick inte så mycket då. Jag ville inte dela mina sår med dig, för du kände mig bättre än någon annan. Jag ville vara stark i dina ögon, sanningen är att du alltid varit den starka av oss två. Du fick bara mina dåliga dagar och jag skyllde allt på dig, jag hatade, hatade att jag var så svag. Att jag inte orkade ta itu med allt, jag hatade mig själv för att mitt liv blev så. Det blev bara värre att se er lyckliga, jag ville vara en del av det men jag kunde inte. Jag ville bort, jag ville bort från allas prat, allas blickar och allas frågor. Jag ville bort från livet och jag ville inte ha skuldkänslorna jag hade över vilken idiot jag var mot dig. Men jag ville aldrig förlora dig, jag trodde aldrig saker skulle bli såhär, jag trodde aldrig.. Aldrig jag skulle mista min bästa vän, om jag hade vetat att saker skulle bli såhär, skulle jag vara bättre. Jag skulle berättat hur mycket du betydde för mig jag skulle ha berättat hur mycket jag behövde dig och hur mycket du hjälp mig. Om jag visste, om jag bara visste skulle jag visa hur mycket jag uppskattade dig. Jag antar att det stämmer man vet inte vad man har fråns man förlorat det. För du ska veta, du betydde och betyder så otroligt mycket för mig. Vissa dagar vet jag inte vart jag ska bli av, för jag behöver alla svar du hade. Jag behöver din lugna röst för att hitta ut. Jag behöver din hand, hand som vägleder mig. Jag behöver dit stöd, jag behöver hela dig. Jag behöver din styrka och jag behöver dig. Du är den enda som känner mig, känner mig på riktigt. Du är den som aldrig svikit, du är den som alltid fanns. Jag skulle ge allt jag har för att ha dig där igen och denna gången skulle jag inte vara ett svin, jag skulle finnas där för dig så som du funnits där för mig ... Jag förstår bara inte, varför ... Varför kan vi inte hitta "hem" igen? Alla andra bästa vänner löser det, men inte vi. Jag vet inte om jag orkar försöka mycket längre till, jag vet inte om jag orkar att hoppas mer. Men du ska veta att du var mer än min bästa vän, det är mycket pågrund av dig att jag finns här idag. För du hjälpte mig genom alla tider och jag kan inte be om mer. Jag önskar bara att vi kan bli de bästa vännerna igen, de som faktiskt hade bra tider tillsammans, de som kunde skratta tills tårarna sprutade.. Är det försent? Hur kan det vara försent när det inte ens slutat? ... jag vet inte vad jag ska säga mer, mer än att jag vill ha oss igen. Jag vill och jag behöver ha dig där igen och jag är ledsen, ledsen för allt som hänt .. förlåt. <'3
Detta var mitt, jag kan inte göra mer ..
Kommentarer
Trackback
